Det som får mig och gråta är nog.. då man blir sårad utav någon man älskar eller sviken. Då känns allt hopplöst och man vill bara gå och gräva ner sig. Men jag har ju nå problem med mina gråtkanaler jag får tårar i ögonen av att bara små fnittra. Helt sjukt, det är ganska jobbigt faktiskt, fast de är ju inte ''gråta för att man är ledsen'' det är bara skratt tårar eller vad man nu ska kalla det för. Men om man blir riktigt djupt sårad då kommer krokodil tårarna fram faktiskt.

Det är egentligen en svår fråga tycker jag, men ska väl försöka svara det på mitt sätt hur jag ser på kärleken. Det finns ju olika sorts ''kärlekar'' eller vad man nu ska kalla det för, man kan älska sin familj och vänner och en speciell person. För det första så är kärlek det UNDERBARASTE som finns, känna känslan att bli älskad av någon som man älskar tillbaka, få höra dom tre underbara orden och känna sig lycklig. Men kärlek är sammtidigt det västa som finns, när man blir sviken utav den man älskar så känns det seriöst att man får en kniv jävel i hjärtat som en spark i magen! Det som liksom svartnar till för ögonen och man vet inte vad man ska ta sig till, att bli lämnad. fyfan och fyfan igen, det gör så jääkla ont! Men som sagt, man har ju sina vänner och familj brevid sig livet ut som aldrig sviker en, det är också kärlek.
å kort och fattat nudå, kärlek för mig är något som jag älskar och hatar sammtidigt.